Hang on to your ego

Varje dag gör jag avkall på min egen personlighet. Det har blivit till en vana. Det gör inte ens ont längre, det känns bara stramt i strupen, som om man svalt ett kallt mynt, och ögonen fokuserar, stela mjölkiga ögonvitor, det stramar igen, på flera ställen i kroppen.

Jag vill förenas med någonting. Jag blir ledsen när jag lyssnar på musik jag älskar för jag kan inte åstadkomma något liknande. Men jag finns där, mitt i, mina sinnen och min ambition lever genom den. Jag vill aldrig så mycket som när jag lyssnar på musik. Det handlar inte ens om inspiration, visst, om jag förenklar det hela skulle jag säga att jag blir inspirerad av min musik men det handlar bara om en abstrakt känsla, jag vill vara allt i hela världen och jag kan göra allt men ändå inte mer än att skriva detta futtiga, otillräckliga, oinspirerande. Jag hatar ordet inspiration. Det kanske bara är till för pretentiöst folk. Men hur definiera pretentiöst? Som skällsord rör det folk som vill bevisa något, bara genom poser, tillgjorda gester, ett ytligt skikt som sänder ut signaler till folk som inte vet något om vad de egentligen tänker. Men så finns det pretentiösa människor som verkligen är det på riktigt. Utan chargerade miner, bara rakt upp och ner, det genomsyrar deras person vare sig de vill eller ej. Det kanske handlar om ett livskall. De lyckas på något sätt. Man irriterar sig, men argumenterar emot sig själv och kommer fram till att de inte menar att vara det, det bara är i dem, i deras vilja och ovilja. Jag vill också vara sådan. Sann. Som Patti. Jävla flummare. Men å andra sidan, hon är sann. Även fast jag hatar ordet sann. Vem fan är det. Take me down where it’s hot, hot baby, in Arabia baby, then cold, cold fields of snow. 

I see it all before me

Down in Vineland, there’s a clubland. Girl in white dress, boy shoot white stuff. 

Jag kan inte göra detta längre. För vems skull gör jag det, vems liv lever jag? Jag gör allt med en hand för ena ögat. Det var längesen nu som jag kunde välja. Jag vet att jag är iakttagen, det hände aldrig förr. Antingen står allt stilla, obehagligt stilla likt en övergiven fyr på en dunkel ö, eller så spinner allt igång till vansinne. Jag vet inte vilket jag föredrar. Jag betraktar interiörer som vore de endast i mitt huvud. Jag dricker alkohol som om den inte skulle ha någon effekt. Varför är jag alltid för kall eller för varm, för beskedlig eller för obstinat. 

Man ställer för svåra frågor bara för att bli bekräftad. 

Rävens svans smeker det högra framhjulet, men kom undan. För den här gången. Nu är det natt. Det har varit det länge, men först nu kommer det till mig i svaga pustar. Ett dovt blinkande sken når mig från skärmen. Jag vill smula sönder grafikkortet med fingrarna. Du är inte hos mig.

Vissheten är kvävande men ovissheten är outhärdlig. Så jag låter dagarna dechiffreras i smutsiga fickor bland smulor och cigarettfilter. Låter samma maskineri bedöva mig genom timmarna.

Forsaken, almost human.

Din hand smiter igenom lakanen till mitt lår, som för att säga jag är hos dig, oroa dig inte. Men det är du inte, inte inatt. 

Out of time

En låt spelas, en låt som tar på sig uppgiften att omfamna en hel stad med sina armar och som påstår att ni lever samma liv, när allt har skalats av är ni samma skuggfigurer med samma frånvaro i blicken. Men jag måste skriva i ett annat tempus, för låten säger mig inte detta längre, utan påminner endast om en regel för längesedan. En reptilhjärna, ett plötsligt lyckorus som inte går att frambringa i nyktert tillstånd – det säger: nu dansar vi, nu släpper vi poserna, vi känner och vi känner inte; och imorgon ska man håna simpelheten. Det är alltså denna låt jag nu hör och jag vet att jag aldrig kan komma tillbaka. Jag kan småle för att jag minns den hetsiga och enade urkänslan, men jag kan ej mer få tillträde till samma reaktion och känsla. Det värsta med att växa upp är att allt som kunde få en att förnimma oändlighet och befriande ovisshet bleknar. Natten är inte lika ung längre. Musiken når inte alla nerver och bitterljuvheten är större än närvaron.

Nej

Besattheten eskalerar och käken låser sig. Något tvärnitar som varit alldeles för påtagligt i månader. Nu är det mig likgiltigt. Hur länge till ska det fortgå. Ja, vad menar jag. Jag vet inte själv. Men håglösheten stiger mig upp i halsen och jag vet inte längre hur jag ska hantera det. Jag är inte så mycket för dramatiska drag men  nåt säger mig att jag bör förbereda mig, kanske stålsätta mig. Jag tycker inte om slut men de är oundvikliga och jag tror inte att jag kan bestämma längre över när det ska komma. Allt kommer nu.

True Blue

Nu vill jag dit igen, det har gått för lång tid. Jag sörjer att jag inte kan vara densamma som förr, men jag hittar små delar av mig själv i tapeter, i genvägar bakom sjöbodar och i slitna håvar. Och framförallt på klipporna. Här har jag slagit upp tånaglarna så många gånger att det inte ens gör ont längre. Jag flyger över klipporna. Jag är aldrig så snabb som när jag springer och hoppar över de persikorosa granithällarna. Det är något som susar till i mellangärdet, ett plötsligt hugg i magen, det stockar sig i halsen och jag vill allt i hela världen men kan inte göra någonting annat än att fortsätta springa över ön. Aktar mig för att inte trampa på några ejderägg i en bergsskreva, likaså aktar jag mig för att inte trampa snett och råka hamna i en jättegryta. Jag vet inte om de är oändliga eller om man når botten ganska fort om man trillar i. Blåsten sliter ganska starkt i mitt hår och min hud känns nästan sandpapprad, mina öron heta och bedövade av havsvinden som viner. Jag springer förbi ett tumlarkadaver på vägen, stannar till och plockar upp ett perfekt format valben. När jag är längst ute på ön skriker gråtrutarna hotfullt, nästan aggressivt, hit är jag inte välkommen. Då och då dyker de ner mot mig för att varna. Om jag sträcker upp en arm i luften blir de rädda och dyker inte så djupt ner. Jag tar mig ner mot havet, här är det inte lätt att hoppa i, men jag kan doppa fötterna. Får akta mig för havstulpanerna och det svarta våta hala på klipporna.

Jag vet inte vad det är men jag blir alltid melankolisk här. Som om något är väldigt sorgligt och har gått mig förlorat. Det är så svårt att förklara. Det är nog barndomen. Barndomen som gått mig förlorad och det finns ingen plats i hela världen som tar mig tillbaka dit så mycket som denna. Anna på berget, kallade de mig. Jag skulle alltid upp till den högsta punkten, högsta klippan på en ö. Sedan stod jag där och var lycklig. Jag ville klappa fyren också. Fyren lever fortfarande, den är stor och trygg och ganska nyrenoverad nu men den har samma blick som den sveper över mig. Jag minns hur jag spratt till när jag såg en stor sjöborre glimma till på havsbotten och hur pappa dök ner och hämtade den åt mig. Och alla stora lila sjöstjärnor som vi torkade under stenar. Jag kände mig rikast i världen.

När vi tog båten hem till den större ön satt jag alltid i fören och klamrade mig fast. Båten dunkade hårt mot vågorna och stegrade och fören pekade upp mot himlen. Där satt jag, förskräckt och överlycklig i kvällssolen. Känslan av att havet är ingenstans. Man är ingenstans. Jag kan titta hur länge som helst på det. På horisonten. Jag vet att någonstans därute kommer land igen, men jag vill tänka att det är oändligt. Jag ser Väderöarna som små prickar och vet att på vägen dit kan man få se lunnefåglar men på de öarna får man inte gå iland. Ibland tror jag att jag kan ta som djupast andetag när jag är nära havet. Jag begär det salta, jag åtrår den fuktiga skummande luften, det rena, lukten av varma klippor, tjära och tång. När jag ligger på en uppvärmd granithäll står tiden stilla, jag ligger på mage och känner hur det stora berget under mig suger tag i mig och låter all oro och allt ont strila tillbaka in i bergets kärna. Jag blir mjuk som en manet i kroppen. Jag kommer på all världens berättelser och vet att jag måste skriva ner dem nu om jag ska minnas dem. Jag skriver aldrig ner dem annat än i huvudet och det räcker.

På kvällen går vi och köper hockeypulver hos Göstas. Malin köper alltid en trisslott. Hon vinner oftast 25 kronor så hon har en ny lott varannan dag. Sedan sitter vi i Makrillviken och tittar på solen som går ner. Jag tänker på farmor som inte lever längre, hur hon för längesedan var detta stället personifierat för oss. När vi kom med bilen i början av sommaren satt hon på huk utanför det stora vita huset med gröna fönster, med vidöppna armar som vi sprang in i och vi välte alltid omkull, hon på rygg med oss över sig. Hon visade oss hur man gjorde snäcktändsticksaskar, hur man gjorde saft av krusbär och berättade historier om fyren som vi kunde se från vårt fönster. Vilka hus de hade ägt på ön och vad som hänt i dem, vilka genvägar bakom sjöbodarna som var äventyrligast. Vad vi skulle hitta på när vi växte upp och blev äldre. Hennes pianospel som ekade mellan våningarna. Jag minns en sensommar när hon var mycket sjuk, det var sista sommaren, vi satt uppe på vinden i huset och lackade snäckor och hon sa att vad som än händer kommer hon att vara vår skyddsängel och vaka över oss. Vid en skranglig brygga längre ner guppar båten, Makrillen, den sover också nu. Allting sover alltid här.

I haven’t fucked much with the past, but I’ve fucked plenty with the future

Jag har tappat det. Driven av min egen bödel, mekanisk och ryckig. Blank i huvudet. När jag promenerar har jag blicken fäst på en punkt i intet framför mig. Räknar; ett, två, tre, fyr, fem… i takt med varje steg jag tar. De få gånger jag är mer närvarande har jag tvångstankar och får inte nudda vissa linjer i gatan. Ett två, tre fyr. Ibland hinner jag fråga mig hur länge till jag ska bli skonad från att bli överkörd. Bilarna tvärbromsar framför mig och bussarna smeker luften tre centimeter från mig. Väntar på tuben som ska ta mig hem när det inte finns någon dag kvar. Den varma dammiga blåsten nere i underjorden får mig att hålla andan. En smutsbrun mus ränner längs rälsen i ögonvrån. Bredvid mig står en kines som försöker se ut som ett Texas-white trash med tunga ögonfransar och trött blick. Idag luktar alla alkohol. Jag har varit instängd hela dagen så mitt luktsinne är extra känsligt. Den sötaktiga lukten gör mig illa till mods, den kommer från för många håll. Hoppar av tuben, ett två tre fyr. Är något mer försiktig vid övergångsställen, när arbetsdagen är slut känns det lite mer onödigt att bli överkörd än när man är påväg till jobbet på morgonen. Promenerar längs kanalen, små syrliga pustar av gräs slår emot mig från den täta murgrönan där alla dealers har sina gömmor. Ett två tre fyr.

Ibland får jag en smak i munnen av svunna tider och då kan jag känna allt. Men det händer bara i en hundradels sekund. Ibland kommer allt över mig, det sväller och svämmar, det går så fort och jag tänker att nu kommer jag kunna gråta ut, äntligen, nu kommer störtfloden, men det är som om jag krystar, mina ögon tåras, mitt bröst häver sig, jag tappar andan och det hopsnörda börjar röra på sig. I en hundradels sekund, sen gick det inte mer.

Att svälja och svälja, luft och annat hårt. Jag har ingen uppfattning om min kropp, vill inte kännas vid mitt kött, det sladdriga och sträva. Ständigt ryggen i sned vinkel, en krumbuktad människa. Väntar på någon vars fingrar varsamt ska veckla ut en. Jag vill bli liten igen, ligga på någons arm. Nyfikenheten, att plötsligt vilja få reda på allt i världen precis efter någon nattat en och släckt lampan. Vill drömma tungt om allt osannolikt, som numera är plågsamt sannolikt en dag i livet.

I don’t want to go home

De dubbla bardörrarna far upp och februariluft mättad med avgaser yr in. En kostymklädd man går med raska steg mot toaletten. Barägarinnan, en äldre alert kvinna som munhuggs med fullblodsalkisarna, vrider på nacken för att se toalettdörren stängas. Någon minut senare kommer affärsmannen ut, nu med ännu raskare steg och en mobiltelefon hårt tryckt mot örat. Han stirrar ner i marken och talar högt i ett forcerat röstläge, spelat stressad. Innan hans utsträckta hand når dörrhandtaget skriker ägarinnan ”Goodbye then!” och han rycker till, påkommen. ”Sorry, I was going to have a drink!”, svarar han och smäller igen dörren bakom sig. ”No, he’s not coming back today”, spår den äldre kvinnan och ginger ale-gubbarna skrockar dovt.

På ett staffli vid fönstret står en liten svart griffeltavla uppställd. Tom. Det finns något olycksbådande över en  tom griffeltavla i en bar. No agenda. En krita vilar i ett snöre från tavlan, som för att pocka på en gäst, kom och sätt pränt på mig, allt du har på hjärtat, eller är du lika tom själv? Kanske vill den blanka tavlan bara retsamt agera spegelbild. En av alkisarna med hästsvans och skepparkrans kommer lunkande som på beställning efter min reflektion.

”If I had all the money I spent on drinks, I’ll spend them on drinks”, skriver han så det gnisslar och det vita pulvret skvätter. Mott the Hoople ljuder ur högtalarna som ett ironiskt leende; Now I’ve drunk a lot of wine and I’m feeling fine, got to race some cat to bed, oh there’s concrete all around or is it in my head.

Min Bloody Mary är perfekt. Mängden tabasco är precis så förförande stark att man vill släcka törsten med ännu en skarp klunk. Det börjar skymma ute men klockan slog just fem. Jag går ut och tänder en cigarett fastän jag inte borde. Plötsligt känns allt chargerat. Tillgjort. Jag är endast en detalj av kulisserna här. Åhörare och åskådare. Till och med cigarettröken och Bloody Maryn lever mer än vad jag gör. Smakerna från dem båda smälter samman fantastiskt bra i min gom och jag önskar jag kunde känna samma sak med någonting i den här staden.